'

Ibland när jag är ledsen så tröstar jag mig själv med framtiden. Med hur annorlunda det kommer att vara då. Hur jag kommer tänka och känna då. Det är smart (alternativt jävligt dumt?) för man kommer aldrig dit, till framtiden. Man är ju liksom alltid nu. Jag säger till mig själv, det blir bättre sen. Men det blir aldrig sen, det fortsätter bara att vara nu. Konstant nu. Ibland när jag inser det så blir jag rädd. Rädd att det inte hjälper att vänta. Vänta på ett sen som inte kommer. Rädd att jag måste göra något. Nu.