'

Hej hörrni!

Har haft en asfin tidag. Dagen har varit grym i sin helhet, utan att jag kan sätta fingret på varför. Inget speciellt har inträffat, inget extraodrinärt. Har vart på extra fint humör bara. Haft extra mycket energi. Haft en fin känsla inombord, ett leende i hela kroppen. Kanske var det för att jag hann med bussen i morse? Kanske var det för att jag fick ett mail om att jag är en pärla? Kanske var det för att vi hade tisdagsfika på jobbet? Jag åt förresten typ lika många kakor själv som resten av mina kollegor tillsammans..

I alla fall, idag har det vart nerförsbacke hela dagen! Supersmidigt, busenkelt och utan problem! Nemas problemas, som man säger. Eller, säger man så? Det gör man nog inte. Inte så ofta. Kanske borde börja med det. HAKUNA MATATA, liksom.

Puss hej.



Ps. Vet inte varför mina fingrar SÅ gärna vill lägga till ett "ursäkta över-peppen i det här inlägget. Näe, vet inte alls varför. Sånt behöver man väl inte ursäkta? Ds.

Snodde dessa från www.tillit.info - Tidningen med bara glada nyheter!

När jag var yngre spelade jag piano. Ibland på pianolektionerna skulle vi improvisera. Jag skulle spela ihop med min fröken, hon började och sen skulle jag liksom bara hänga på. Spela vad som helst, hur som helst, när som helst, till hennes ackord. Jag skulle bara låta mina fingrar flyga över tangenterna, helt obestämt. Oplanerat. Jag var aldrig särskilt bra på det. Vad skulle jag spela? Mitt huvud blev helt tomt och mina fingrar visste inte vart de skulle ta vägen. Det kändes inte så bra. Och det lät inte så bra. Kändes osäkert och lät konstigt. Jag behövde noter, som visade hur jag skulle spela, som jag kunde öva in. Öva om och om igen. Lära mig, förbereda mig. Ha facit. Göra rätt. Jag tycker om att vara förberedd. Jag förbereder mig hela tiden, förbereder mig för livet. Men man blir aldrig förberedd för livet. Hela livet är en improvisation. Man får gå på känsla, och man får lära sig att det är okej att det inte alltid låter helt bra. Att det är okej att spela fel, okej att det låter konstigt, helt okej. Det mesta är okej, bara man inte slutar spela. Bara man inte lyfter händerna från tangenterna när det låter fel, bara man fortsätter, provar en annan tangent, en annan melodi. Bara man fortsätter, så hittar man nog sin melodi.

Måndag: fotboll
Tisdag: fotboll
Onsdag: dans
Torsdag: fotboll
Fredag: FREDAG!!!
HELG: vänner, match, mys, fest, extra sena kvällar, extra långa sovmorgnar, godis, inget alls, allt på en gång, vad som helst. Och sånt, ni vet.

Kolla, hela veckan är ju asnice. Det är ju grymt. Varje dag är (i alla fall delvis) grym!

(Det händer att jag måste jobba och städa och tvätta och betala nån räkning lite då och då också. Såklart. Men det är skitsamma, eller, inte skitsamma men det är liksom fint ändå, att jag får göra roliga saker varje dag. Det är lyx.)

Om människor är som låtar. Låtar som man kan upptäcka, älska, lyssna sönder, vilja spy på.
Om människor är som mat. Mat, som smakar olika bra beroende på vad man åt före. Det smakar inte lika sött om man ätit marabou mintkrokant precis innan till exempel.
Jag undrar varför jag inte får vara din vän.

Alla gatlyktor längs vägen där jag bor, och en bit till, har slocknat. Det är jättemörkt utan dem. Det lyser en del från husen men det är ändå jättemörkt. Så mörkt att jag höll på att gå in i en buske och så mörkt att jag sjöng högt till "your song" när jag mötte en hund och hans husse på kvällspromenad. Jag såg dem inte förrän de var precis framför mig, så då vinkade jag, och sjöng vidare. Man ser mycket bättre när det är mörkt. Jo, jag lovar. Månen och stjärnorna ser man bättre. Jag trivs i mörkret, tror att jag härstammar från något slags nattdjur långt bak i tiden. Haha. Gillar mörkret, där allting inte syns så noga, men vissa saker blir lika klara som stjärnorna. Jag trivs med att vara i mörker, men inte med att ha mörker inom mig. Där har jag ljust och fint, helst.

Jag vet inte varför jag vill dela med mig här, till er. Jag vet inte. Men man vill nog dela. Inte allt med alla men allt med någon. Man vill inte vara själv. Man vill ha en vän. Känna gemenskap, tillhörighet. Jag vet inte. Bloggen är egentligen inget av det där, ingen vän och varken gemenskap eller tillhörighet. Men ibland vill jag bara få saker och ting ur mig. Så det hamnar här, jag lägger det på hög här och så är det fritt för den som vill att ta del. Lite som när någon ställer en överbliven chokladtårta i kylskåpet på en arbetsplats med en post-it lap som säger "varsågoda!". Ungefär. Fast inte riktigt. I alla fall, det jag ville få sagt nu var att ögonblick när drömmar slår in är vackra att se på, fina att få ta del utav.

Jag skulle vilja vända ut och in på alla människor. Ibland i alla fall, när det passar. Vad tror ni om det? Jag tror att det skulle passa mig rätt bra, att vara ut och in-vänd. Jag vet att det inte går, att vända ut och in på människor, men man kan tänka tanken i alla fall. För övrigt, så ska jag tänka mindre, och känna mer. Känns det bra så är det bra. Eller hur? Det känns bra att det är lördag imorgon, känns bra att jag imorgon ska ta på mig mina finaste läderskor och få göra det bästa jag vet. Det känns bra, bland annat!

Tack och hej!

Ibland bestämmer jag över mig själv att jag inte kan saker. Jag tror att det inte är jag som bestämmer. Jag tror att det är någon annan, något annat. Någon slags omständighet, som bestämmer att jag inte kan. Men egentligen är det nog ofta jag. Ingen annan, inget annat. Jag gillar inte att känna mig låst. Fastkedjad. Av kedjor som är ivägen. Som hindrar. Håller tillbaka. Jag gillar det inte. Ändå kedjar jag fast mig själv, ibland med dubbla lås. Och kastar nycklarna långt bort. Jag måste sluta göra så. Och jag måste hitta alla nycklar. Och göra allt jag vill.

Man måste ju ta tillvara på livet, men just nu känns det mest som om livet tar tillvara på mig.
Det funkar det med. Funkar ganska fint.