'

Såg nåt äckligt program på tv om plastikoperationer. Vidrigt var det. Knivar i ögonen och stygn i näsan. Blodigt. Jag höll för ögonen och bad mamma säga till när det var slut. Jag hade väl i och för sig blundat lika mycket om det var en arm, en mage eller ett hjärta som hade opererats, så det hör ju egentligen inte till saken. Men när man ser knivarna, blodet och stygnen känns det så sjukt att man utsätter sig för det.. frivilligt.

I dokumentären följdes en mörkhyad kvinna (typ olivfärgad?) som smörjde sin hy med en hudkräm som skulle ha blekande effekt. Hon hade gjort det i 6 veckors tid nu och fotat sig själv varje dag för att se förändringen. Men varken hon eller någon annan kunde se någon förändring. Hennes dotter, som troligtvis var i yngre tonåren, bad sin mamma att sluta försöka bleka sin hy. Men mamman sa att hon alltid skulle drömma om att en dag vakna upp och vara ljus. Och är man ljus kör man bus-krämer trots stanken och solariestek trots förtidsrynkor.

Jag är inte emot plastikoperationer men jag tar avstånd ifrån dem. Kan man säga så? Det kan man nog inte. Alla får naturligtvis göra vad de vill med sina kroppar. Men det är något i mig som skriker nej. Jag lägger också löjligt många kronor på puder, sprayer, krämer och annan skit men någonstans går en gräns. Skönheten har blivit så oskön. Jag är rädd. För varje ditopererat bröst, bortopererat revben och rakopererad näsa blir jag rädd för vart vi är på väg, för vad som väntar längre fram...