'

När man var liten var de vuxna så långt bort. Som om de vore ett annat släkte, en annan sort av människa. Man lekte ibland att man var vuxen, kallade sig ett annat namn, tog på sig en hatt och köpte plastapelsiner för papperspengar. Så var man vuxen ett tag, på låtsas. Och skulle aldrig bli det på riktigt, kändes det som. Fast någon gång skulle man ju det ändå. Bli lång, ha ett jobb, dricka kaffe, köra bil, sitta kvar vid middagsbordet länge länge och bara prata prata, inte gå ifrån och leka. Det är sånt som vuxna gör. Och så vet de allt. Och kan allt.
Tänkte jag.

Jag är lång nu, åtminstone så lång som jag kan bli, har fått alla mina centimetrar. Jag har ett jobb. Och dricker kaffe, varje dag. Jag kör bil (fast.. inte bra & inte ofta & inte ensam. men ändå). Jag kan sitta vid ett middagsbord i flera långa timmar och bara prata, utan att få myror i benen eller längta efter att få säga tack för maten. Jag gör sånt där, som vuxna gör.

Visst har jag en bit kvar, ganska lång bit måhända. Ska flytta hemifrån, stå helt på egna ben och vara helt självständig. Då blir jag lite vuxnare. Men, jag tror aldrig att jag blir en av de där vuxna som fanns när jag var liten, som jag såg. Jag kallade dem vuxna, den där sorten av människa - som kan och vet allt. Men nu vet jag att de inte fanns då och inte finns nu. Vuxna finns, men de är inte vad jag en gång trodde. De är bara barn som blivit lite äldre.