'

Graderna sjönk så fort, överallt, förut. Nu blir det vår och varmt. Jag liksom föll över kanten. Föll, och lärde mig flyga. Precis sådär som man skulle. Som jag skulle. Som dom skrev. Precis som det var meningen. Om det fanns någon mening. Annars var det helt enkelt utan mening på förhand, men meningsfullt i efterhand. Utan mål till en början, och så plötsligt står man där och inser att man kommit en bit på väg trots allt. Om man sitter i den där bilen igen, den där bilen man kör omkring i (utan körkort) om livet är en roadtrip. Så bromsar man in, stannar till vid vägkanten för en stund och fastnar med blicken i backspegeln. Man tänker på den vackra skogen man åkte igenom, på den gropfria vägen och... men så börjar bilen rulla sakta ändå. Sakta, sakta, utan att man riktigt märker. Och sen när man släpper blicken från backspegeln och tittar ut igen så upptäcker man att omgivningen ser lite annorlunda ut. Och så tänker man, wow.