Livet som en roadtrip?
Man åker i en bil, man vet vart man ska och det finns en karta som visar vägen dit. Man kollar kartan och åker inte fel. Man vet vart man ska ta sig, man följer kartan och man kommer fram.
Man åker i en bil, på väg men vet inte vart. Ingen karta. Man tittar ut genom fönstret. Ser på omgivningarna, svänger när man känner för det. Bromsar in då och då, stannar till när det är fint. Njuter lite där. Fortsätter sen. Hamnar någonstans tillslut.
Jag tänker att jag måste ta mig, inte bara hamna, någonstans. Men, tänk om jag skulle hamna på ett vackert ställe? Som jag inte ens visste fanns. Som liksom inte riktigt syns på kartan. Bara en tanke.
Du är så himla bra på att skriva. Bl.a.
Tack, vad snällt.
så fint!
lite sammanträffande: jag frågade faktiskt min mamma idag om vi skulle ut o åka en runda (har inget körkort själv), kanske ut till havet eller bara vartsomhelst. Men hon ville inte, sa att det var att slösa bensin och pengar :(
Hrm, man ska verkligen omge sig med likasinnade människor. annars kommer man att själv dras ner i skiten en vacker dag. dräneras helt på sin glädje o kreativitet. när det inte finns nån där att uppskatta eller ge respons eller ännu värre - som trampar på ens idéer..
Hursom, så hoppas jag att du hamnar/eller tar dig/ till ett fint ställe :) och om inte- att du fortsätter tills du väl hittat det!
[natasha bedingfield- strip me]
