'

Hanna Hedlund – Besvärjelse (klicka och lyssna)

Och det kommer att bli tjat, och vi kommer säga nej
Du kommer smälla i dörrar och skrika: ”jag hatar dig”
Det blir många hårda ord när du sätter oss på prov
för att se om vi står kvar
Vi kommer älska dig då

Och så kommer det en dag, när någon sliter ditt hjärta itu
Du gråter på ditt rum, och vi undrar: vad gör vi nu?
För den tröst som vi vill ge, den vill du inte ha
Du kommer vända dig bort, du kommer be oss att gå
Och vi, vi kommer älska dig då

Du växer och blir stor, och en dag är du längre än jag
Hittar nån annanstans att bo, det är tyst, ditt rum står tomt
Vi ställer in nåt gamalt skräp, och blir sittande en stund
och tänker tillbaks
Vi kommer älska dig då

Men det kommer alltid finnas de, som vill sätta dig plats
Och de som vill tala om att du är ingenting värd
Men då minns du vad vi sagt, och du vet att de har fel
Du kommer inte höra på
Du kommer vända dig och gå

Och vi ska följa dina spår, vi vill veta vad du gör och hur det går
Och sen efter några år, sitter vi barnvakt så ofta vi får
Och vi är stolta, kan du tro, stolta som få
när vi ser dig med de små
Vi kommer älska dig då

Och så en mörk och kulen höst, när din far är gammal och mor är trött
Då tar du dig tid, kommer över nån söndag med en flaska vin
Du gör vinter i vår trädgård, medan vi sitter och ser på
och sen äter vi en bit
Vi kommer älska dig då

Jag lägger handen mot din kind
Mina läppar mot din panna
Och jag viskar några ord som du inte kan förstå
Men som ska skydda dig ändå

allt jag skriver ikväll blir sådär opublicerbart. det är sånt som ni ändå inte vill läsa. jag vet hur det är när hjärnan vill men kroppen inte orkar. jag vet hur det är när kroppen gör men hjärnan inte vill. jag vet hur det är när hjärtat har ont och hjärnan inte hjälper till. jag vet hur det är när hjärnan inte vet och magen inte känns. jag vet mycket, men vill veta mycket mer.

Det är kallt och jag lyssnar på julmusik. Jag gillar julen. Undrar hur jag firar jul om 10 år. Det är så dumt att man oroar sig så mycket kring framtiden. Jag tror framtiden har en massa fint att ge till mig. Många fina jular. Och mycket mer. Jag vill skaka bort oron som bor i min kropp. Don't worry, be happy. Men, det mesta är liksom lättare sagt än gjort. Vi får jobba på det.
Och om 10 år så ler vi åt idag.

(Fånga dagen, får jag göra en annan dag.)

Helg går hand i hand med bloggtorka. Trötthet går hand i hand med ikväll. Vi är verkligen djur. Speciellt i kön till garderboben. Fast mest ni.

Men jag har ju tur som bara har goda sorter att välja mellan. Det jobbiga är att jag bara får välja en... Måste. Välja. Rätt.

Ta er tid åt klippet. Fyra och en halv minut. http://www.svenskahjaltar.se/article8243760.ab

ps. datapinne :) ds.

Jag trippar inte längre runt på fluff-molnen jag hade med mig hem från Spanien. Men det är inte heller konstant mulet. Det är lite lagom ni vet. Lite varken eller. Lite både och. Ser fram emot smått och stort. Snart och sen. Sån där julefrid. Livemusik. Och mera utlandssol.

  

Just nu kan jag tvinga fram ett innehållsrikt blogginlägg lika lite som jag kan tvinga mig själv att gå upp första gången alarmet ringer på morgonen... Det blir till att snooza, på obestämd tid. Vi får se när blogghjärnan vaknar till liv igen.

Puss på er få men ack så tappra läsare så länge, kan bjussa på en låt att förgylla måndagen med, lyssna och njut. Concept Store – Damn!

Såg nåt äckligt program på tv om plastikoperationer. Vidrigt var det. Knivar i ögonen och stygn i näsan. Blodigt. Jag höll för ögonen och bad mamma säga till när det var slut. Jag hade väl i och för sig blundat lika mycket om det var en arm, en mage eller ett hjärta som hade opererats, så det hör ju egentligen inte till saken. Men när man ser knivarna, blodet och stygnen känns det så sjukt att man utsätter sig för det.. frivilligt.

I dokumentären följdes en mörkhyad kvinna (typ olivfärgad?) som smörjde sin hy med en hudkräm som skulle ha blekande effekt. Hon hade gjort det i 6 veckors tid nu och fotat sig själv varje dag för att se förändringen. Men varken hon eller någon annan kunde se någon förändring. Hennes dotter, som troligtvis var i yngre tonåren, bad sin mamma att sluta försöka bleka sin hy. Men mamman sa att hon alltid skulle drömma om att en dag vakna upp och vara ljus. Och är man ljus kör man bus-krämer trots stanken och solariestek trots förtidsrynkor.

Jag är inte emot plastikoperationer men jag tar avstånd ifrån dem. Kan man säga så? Det kan man nog inte. Alla får naturligtvis göra vad de vill med sina kroppar. Men det är något i mig som skriker nej. Jag lägger också löjligt många kronor på puder, sprayer, krämer och annan skit men någonstans går en gräns. Skönheten har blivit så oskön. Jag är rädd. För varje ditopererat bröst, bortopererat revben och rakopererad näsa blir jag rädd för vart vi är på väg, för vad som väntar längre fram...

Det nya mantrat jag sedan i lördags upprepar för mig själv när nåt är jobbigt. För att inse att det liksom inte alls är särskilt jobbigt. Typ, jag har en finne i pannan = inte så jobbigt. Mina två ben kan dansa lika bra för det. Bra att påminna sig själv om. Idag när jag jobbade såg jag en kvinna som hoppade fram på 2 kryckor och 1 ½ ben. Från knäet och ner på höger ben så var det tomt. Då kände jag mig ganska lyckligt lottad. Vi tar så mycket för givet. Tack för att jag har två ben.