'

Kärlek, borde vara mer som fotboll. Fotboll är enkelt. En spelplan, två lag, varsin planhalva, varsitt mål, och tydliga linjer som visar vart gränsen går. Behöver aldrig undra vart man ska, eller undra vem man kan lita på. Och om någon gör sånt man inte får, sånt som är farligt och kan göra ont så blåser domarn i sin pipa. Dömer frispark. Du som kör med fusk och fula trix. Du som lägger krokben. Du som knuffas hårt. Du som krossar knäskålar. Du som säger saker som man inte får. Du får inga fördelar i fotboll. Du får varning. Kanske utvisning. Får inte vara med. HÖRDE DU DET! DU FÅR INTE VARA MED! Du får kliva av. Duscha av dig skiten (om den lossnar) och skämmas. Du kan komma tillbaka när du lärt dig spelets regler och kan spela hårt, men schysst. I fotboll sätter man inte sina egna regler. Och alla man (jag) kan lita på har gula tröjor. Enkelt.


De där armarna funkar inte... haha

(Gult som i Älta IF, inte som i domar-tröja..)

Jag har en idé. En tanke, som jag bärt med mig genom ett par år. Jag älskade tanken från första gången jag tänkte den. Det är dröm jag önskar att jag kunde verkställa, men som aldrig aldrig kan bli sann. Jag önskar att vi var som små genomskinliga moln. Små moln vi aldrig kunde se, bara känna. Lära känna. Känna av. Kanske så som någon föreställer sig själen, alla har väl någon slags föreställning om den, vare sig man tror på den eller inte. Kanske något i den stilen. Allt annat skulle vi se som vanligt, utom varandra. Och det enda vi visste om varandra, var det vi kände i varandras närvaro. Jag försökte förklara min idé i lunchrummet på jobbet här om veckan, vissa verkade lite på. Vissa verkade inte förstå. Vad säger ni? Skulle ni va på? (om det skulle gå..)

Alla praktiska detaljer i min dröm är inte helt lösta, men det behövs inte, det är ju bara en tanke. Att vi kunde vara små osynliga moln, men ändå kunna äta, springa, dansa, klättra i träd, kramas, gunga. Och spela fotboll, förstås och framförallt.

Jag känner att ödet är i våra händer, och jag vägrar släppa taget.

Sista gången jag längtade efter bolibompa.
Sista gången vi hördes på telefon.
Sista gången jag gick på kalas i prinsessklänning.
Sista gången jag fick betalt för att plocka maskrosor.
Sista gången jag loggade in på lunarstorm.
Sista gången du fick mig att gråta.
Sista gången pappa bar mig in från bilen och stoppade om mig i sängen på en gång. Utan tandborstning.

Det finns så många sista gånger. Ibland är det skönt att det är sista gången. Ibland vemodigt. Livet är fullt av dem, de sista gångerna. Man gör allt en sista gång. Av alla gånger mitt hjärta slår, så kommer en gång att vara den sista. Allra sista. Det är så konstigt, att det slår, och slår och slår och slår. Om och om igen. Igen, igen. Sen aldrig mer. Jag tänkte, att det kanske slutar slå mitt i ett slag. Då blir det bara ett halvt, det sista hjärtslaget. Mitt hjärtas sista lilla dunk. Sen är det föralltid tyst.

Hej, ville bara säga att jag mår bra och längtar till imorgon. Att vara nöjd med dagen som varit och känna förväntan inför morgondagen, den känslan önskar jag att man alltid gick och la sig med. Jag drömmer nog nåt fint inatt, hoppas jag kommer ihåg vad, när jag vaknar imorgon.

Ni vet hur rösten låter så märklig när man hör sig själv på en inspelning? Man tänker: vad konstigt det låter, det låter ju inte alls som jag. Och alla andra säger: nej det låter inte konstigt, det låter precis som du. Det låter olika för att man alltid hör sig själv på två håll, inifrån och utifrån. Man hör allt, och alla andra hör bara hälften. Och precis som ingen någonsin kan höra dig på samma sätt som du själv gör, aldrig höra samma röst du, kan de inte heller se eller känna dig som du gör. De kan inte se och känna allt från sitt håll, utifrån.

Jag ska nog inte blogga nåt inatt.

Det är som att dansa. Och jag tycker jättemycket om att dansa. Men jag vill bara dansa, när min kropp vill det. Jag vill bara dansa när musiken gör det omöjligt, att inte göra det. Då vill jag dansa. Inte annars. Jag ställer mig inte på ett dansgolv och låtsas. Förstår du? Alltså, tvinga mig inte att dansa. (men hjälp mig, ibland) Tvinga heller aldrig dig själv att dansa om du inte vill. Dina fötter, bina ben, dina knän, dina höfter, midja, axlar, armar, händer, huvud. Om hela kroppen vill. Om hjärtat slår för fort för att stå still. Då dansar vi.

Vägar där jag gått
korsningar där du kysst mig
där jag kysst någon annan

Ingenting finns kvar nu
förutom vägarna
och korsningarna

Kvar på samma platser
de ska ingenstans
men leder någonstans

Jag går i regnet
längs vägar och korsnignar
Jag ska någonstans