mittinatten

Att inte nå fram. Att prata fast man inte hörs. Nästan värre än att inte våga prata alls. Alla ord försvinner ut som i en kall natt. Släpps inte in, in i värmen. Flyger iväg. Landar aldrig, landar och tas emot, sådär som det var tänkt. Men störtar tillslut, någon annanstans, till ingen nytta. Där ingen ser, ingen hör, orden dör.

Om du släppt in mina ord. Jag undrar. Varför, hur, och allt sånt där.
Och vad du svarat ungefär?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0