'

Jag har hittat en kasse med massor utav skolarbeten som sparats sedan mellanstadiet. Mellanstadiet var min grej. Min storhetstid. Min era. Okej, nu kanske jag tog i lite, men det passade mig, mellanstadiet. Världen var lagom stor och jag visste min plats i den. Duktig i alla ämnen (till och med på MATTE! Hittade 2 matteprov och fick 26++/26 på ena och 18+++/18 på det andra, det ni! Haha), vän med alla i klassen, hade en hund, fick dansa många tryckare på födeslsedagsfesterna, skulle bli fobollsproffs, hade ett snyggt kryp in på lunarstorm, och vad mer som nu var viktigt på den tiden. Jag hade allt man behövde. Hittade ett papper där jag inledde såhär: "Jag trivs bra i den här klassen för att det är en bra sammanhållning och jag har jätte många jätte snälla kompisar. Jag trivs bra i den här skolan för att jag har bra lärare och schysta kompisar. Mina kompisar är jätte snälla och jag är såklart snäll tillbaka..." Ja, jag trivdes helt enkelt. Jätte bra, haha.

Hittade också en presentation av mig själv som jag fyllt i när jag började klass fyra. Såhär såg den ut:

Jag har ett fantastiskt namn, det är: Louise Lundgren
Idag känner jag mig: glad
Någonting särskilt med mig är: att jag gillar Ted Gärdestad
Min favoritplats att vara vid är: hos min bästis, fotbollsplanen och hemma!
När jag är ensam tycker jag om att: läsa, lyssna på musik och vila.
Jag önskar att jag kunde: trolla.
Jag är stolt när jag: får beröm.
Jag tycker om vänner som: går att lita på och går att skratta och ha kul med, som min bästis!!
Jag blir verkligen arg när: ?
Något som oroar mig är: att någon jag tycker om ska dö.
Nästa år hoppas jag: att det går bra för mitt fotbollslag.
Det bästa jag vet är: fotboll, min bästis, min familj, Ted Gärdestad och efterrätter.

Min musiklärare i 6:an skriver om mig "Glad och positiv. Vågar säga sin mening. Omtyckt."

Om någon orkat ta sig igenom allt detta svammel om mig och fortfarande läser så... tycker jag att det är lite häftigt att jag var jag redan när jag var nio och tolv år. Allt jag skrev om mig själv den där hösten i fyran, nio år gammal, kan jag i princip skriva under på fortfarande idag, förutom att jag värdesätter alla mina fantastiska nära vänner och inte bara min "bästis!!". Teddan är kanske inte det absolut bästa jag vet men jag gillar honom fortfarande, efterrätter lika så. Glad och positiv, kanske inte alltid men jag vill, och försöker. Jag säger ofta och gärna vad jag tycker, och jag är fortfarande omtyckt. Fint. Jag är jag. Har alltid varit, kommer alltid att vara.
/Louise Lundgren

Ps. Okej, kanske är lite argare nu. Skulle definitivt inte skriva "?" på frågan vad som verkligen gör mig arg. Det finns mycket som gör mig verkligt arg. Men det kan jag trötta ut mer med i ett annat inlägg. En annan dag. Ds.