'

Hej hej. Livet är fint. Önskar att jag alltid, alltid kunde veta det. Aldrig, aldrig kunde glömma det. Ibland känns det som om jag blivit kysst av en dementor, ni vet? Och så har jag den känslan, den kalla, gråa, tomma, glädjelösa känslan. I mig, runtomkring mig, överallt. Och tror att jag aldrig, aldrig ska bli glad igen. Och sen så blir jag det, glad alltså. Så var jag sådär uppgiven helt i onödan. Visst kan man bli ledsen, livet är så. Ledsen, glad, arg, förväntansfull, förkrossad, trött, lycklig, orolig, nöjd, irriterad, kär och allt sånt där. Man känner olika. Om jag bara kunde förstå det. Att jag alltid, alltid kunde förstå att jag aldrig, aldrig behöver känna mig dementor-kysst.