'

När jag var liten hade jag alltid gott om skrubbsår på mina knän. Men jag hade inte riktigt tid att bry mig om dem, säger Mamma. Framförallt så hade jag väl inte lust. Det verkar ju dumt att lägga sig ner och gråta och ropa efter plåster när man kunde hoppa upp igen, springa vidare, leka vidare. Du kände nog inte efter så mycket, säger Mamma till mig. Gjorde det inte ont så gjorde det inte ont, det var inget mer med det. Ingen behövde blåsa eller pussa eller plåstra om i onödan. Bara när det verkligen gjorde ont. Då låg jag kvar. Då grät jag. Då skrek jag.
Då gjorde det ont, på riktigt.