'

Ibland känns det liksom som om livet ligger steget för mig hela tiden. "Ibland" och "hela tiden" i samma mening = konstigt. I alla fall, som orientering kanske. Jag har aldrig varit bra på det förresten. Kanske på att springa, men aldrig på att läsa karta. Jag kan springa snabbt, och långt, men rakt åt fel håll. Håller kartan upp och ner, förstår inte vad som är stig och eljusspår, ser inte vad som är högt eller lågt. Det är svårt att orientera sig i livet. När jag då och då lyckas komma fram till en kontroll, känns det som om jag kommer dit försent. Vid varje kontroll stannar jag till ett par sekunder, hinner hämta andan genom några extra djupa andetag. Hinner tänka fan, livet har redan varit här, det är på väg mot nästa kontroll nu, kanske redan framme där. Så springer jag vidare, förhoppningsvis åt rätt håll. Jagar nästa kontroll. Jagar livet.

Ibland känns det så. Ibland springer vi hand i hand, jag och livet. Ibland läser livet kartan åt mig och jag behöver bara springa. Bara sätta ena foten framför den andra. Ibland springer det ifrån mig. Jag tappar bort mig. Ibland springer jag långa omvägar. Önskar jag hade sprungit lite mera rakt på, sluppit bli så trött, sluppit stuka fötterna, sluppit ödsla värdefull energi. Kommer fram anfådd, skadad och uttömd på energi. Undrar, hur återhämtar jag mig nu?

Jag vill inte springa mera fel. Vill inte springa runt i cirklar. Jag vet bättre. Borde kunna bättre. Ibland känns det som om livet lägger krokben för mig. Jag ramlar PANG, landar på mage. Tappar andan, jord i munnen, sår på handen. Handen jag försökte ta emot mig med i fallet. Golvad. Inser snart att det var mitt eget ben jag snubblade på. Vill inte lägga krokben för mig själv nåt mer. Hur kan man va så dum? Så dum. Och ni kallar mig klok..