'

Alltså ibland är ju världen så jävla vacker, men ibland så är den inte det. Eller, det beror ju vart man står när man tittar på den. Den är så olika, världen. Den är allt och ingenting på samma gång, hela tiden, överallt. Allt och ingenting. Allt. Ingenting.

Så har jag tänkt på det där med bubblor. Hur härliga de är. Hur bra man mår i dem. I en bubbla, där världen inte får plats. Och så får jag inte riktigt ihop det. Det är ju viktigt att vi lär oss om världen, hur den ser ut, hur den fungerar. Jag vet, att det är viktigt. Det har jag lärt mig. Så kan vi lära oss mer, om världen. Hur den ser ut, hur den fungerar. Vad som finns bortom den. Så kan vi lära oss mer. Om världen. Mer och mer och mer. Vi är så nyfikna, blir aldrig nöjda. Och mer. Och sen när vi har lärt oss allt det där så kan vi ju... ja, vad kan vi göra då?

Ja, självklart är det fantastiskt. Allt vi kan och allt vi lärt oss, allt vi upptäcker. Jättehäftiga saker. Jättebra saker. Vi kan flyga till ett annat land. Vi kan göra fleecetröjor av pet-flaskor. Vi kan till och med flytta ett hjärta från en kropp till en annan. Och massa mer. Och vi skulle inte kunna allt det här om vi inte var nyfikna på världen och hela tiden tog reda på mer. Och vi skulle inte kunna allt det här om vi alla skulle tänka så som jag ska tänka nu...

Men, i mitt liv. Mitt enda liv. Vad har jag egentligen för nytta av att veta att vår underbara sol en dag ska bli ett svart hål? Ni vet när man är liten och stjärnorna på himlen bara är, stjärnor. Bara är det jag ser, och de är ljusa och fina och små och långt bort. De glittrar lite. Och är många. Jättemånga. Jättelångt borta. Men jag tänker aldrig riktigt på exakt hur långt borta. Det är bara jättelångt. Eller jättejättelångt förresten. Ja, så långt är det. Precis så långt. Bara så långt. Bara så.

Ibland känns det lite som om att ju mer vi lär oss, desto mindre kan vi. Och ju mer vi förstår, desto mer förvirrade blir vi. Ju mer vi letar, desto mindre hittar vi.

Jag vet redan för mycket.