'

När jag var yngre spelade jag piano. Ibland på pianolektionerna skulle vi improvisera. Jag skulle spela ihop med min fröken, hon började och sen skulle jag liksom bara hänga på. Spela vad som helst, hur som helst, när som helst, till hennes ackord. Jag skulle bara låta mina fingrar flyga över tangenterna, helt obestämt. Oplanerat. Jag var aldrig särskilt bra på det. Vad skulle jag spela? Mitt huvud blev helt tomt och mina fingrar visste inte vart de skulle ta vägen. Det kändes inte så bra. Och det lät inte så bra. Kändes osäkert och lät konstigt. Jag behövde noter, som visade hur jag skulle spela, som jag kunde öva in. Öva om och om igen. Lära mig, förbereda mig. Ha facit. Göra rätt. Jag tycker om att vara förberedd. Jag förbereder mig hela tiden, förbereder mig för livet. Men man blir aldrig förberedd för livet. Hela livet är en improvisation. Man får gå på känsla, och man får lära sig att det är okej att det inte alltid låter helt bra. Att det är okej att spela fel, okej att det låter konstigt, helt okej. Det mesta är okej, bara man inte slutar spela. Bara man inte lyfter händerna från tangenterna när det låter fel, bara man fortsätter, provar en annan tangent, en annan melodi. Bara man fortsätter, så hittar man nog sin melodi.