'

Här sitter jag i en lägenhet helt ensam. Och jag älskar det. Fast jag älskar inte att paret mittemot mig på tåget flätar sina fingrar in och ut i varandras hela tågresan. Jag älskar inte heller att alla hånglar på perrongen i solen. Typ ett vad-kul-att-se-dig-/det-är-äntligen-fredag-och-sol-hångel, ni vet? Eller det kanske ni inte gör men sådana hångel var det i alla fall. Överallt. Jaja. På tåg och perronger kan jag känna mig ensam. Men inte i lägenheten.

Ps. Jag är glad för deras skull, också. ds.