'

Ibland fick jag aldrig chansen. Ibland tog jag den inte.

Jag vill tappa mjölktänder, räkna fjärilar på min tapet och känna mig vackrast i världen (läs: på kalaset) i min favoritklänning.

De enda som kommer in är de som tvingar sig på. Jag vet inte varför, det bara är så.

När allt är tråkigt är det lättare att blunda. När ingenting är som det borde vara, framförallt inte man själv. Det är svårt att vara som man borde vara. Istället gör jag som snoken, spelar död. De spelar döda om de inte kan komma undan ett hot på annat sätt. Tycker det är rätt smart ändå, taktiskt. Fast, man får å andra sidan inte särskilt mycket gjort när man ligger och spelar död. Ur den aspekten är det lite mindre smart.

får jag börja om?
det blev fel.
men
jag glömde bort
att
använda blyerts

så jag provade att sudda
ändå
fastän jag vet att
det inte går

Pappa förstår inte hur det kan vara jobbigt att fylla tjugotvå år. Han säger att det är bästa åldern. Ingenting gör något, säger han. Inte ens om man kommer till en återvändsgränd, för då kan man vända om och köra tillbaka. Det säger Pappa.

Jag vill låsa in mig själv i ett rum av musik. Bara musik. Inget mer. Inget annat. Jo, förresten, lite mat med. Och en säng att sova i. Sen är det bra.

Jag vänder på dygnet ut och in.

Spellistorna tar slut.

Börjar om.

Jag somnar.

Vaknar.

Lyssnar på något sorgligt som gör ont i mig och jag gråter.

Jag vandrar längs samma stigar, sjunger med i samma melodier. Stigarna, så trista men så trygga. Melodierna lika vackra som de är sorgliga. Jag går och går, men kommer ingenstans. Jag sjunger fint, men samtidigt lite falskt. Vet hur snopet det känns sen när stigen tar slut. Och hur tyst det alltid blir sången klingat ut. Kanske om går jag lite fel någon gång, att jag fastnar i en annan sång.

Det tar för mycket energi
Att leka eran lek

Hur ska ni förstå?

Jag tycker om att vara själv
ibland känner jag mig minst ensam då

Tänkte att jag skulle sluta blogga om löjligheter. Fast, då blir det inte så mycket bloggande. Det mesta är rätt löjligt. Inte allt. Men mycket, mycket. Kanske ska sluta blogga i och för sig.
/Löjlig tjej

Markus Krunegård – Korallreven & Vintergatan

Gör en lista över sånt som jag vill ha
O sånt som jag mår dåligt av
Det är mycket som måste bort
Många som måste bort
Många som har missförstått
Som tror att det inte syns
Hur deras hungriga ögon tänds
Varje gång pengar nämns

Bästa tiden skymningen
När första stjärnan tänds
När sista solen rinner av
När allt kan vänta en dag till

Vi är tomma skal som suktar efter innehåll
O fyller alla dansgolv
Fyller varje webbhotell
Med drömmar om o bli sedd
Tomma skal som suktar efter innehåll
Fyller alla dansgolv
Stryker längs varje vägg
Går ensam hem igen

Mänsklig värme, snälla kom närmre
Mänsklig värme, snälla kom närmre
37 grader celsius är allting som behövs

Jag brukar tänka ut hur saker ska vara och bli och så. Händelseförlopp. Alltså inte som dagdrömmar utan som planer. Som ett manus kan man kanske säga. Och jag är regissör. Bestämmer hur och när och varför.

Fast de är bara i mitt huvud, planerna. Ingen har läst manus. Så ingen vet vad de ska göra. Alla gör fel. Och inget blir som jag planerat.