Vad passar jag som?
Gjorde ett test. "Vad passar jag som?" hette testet. Intressant test. Man vill ju veta det. Eller, jag vet ju redan. Bäst passar jag som höger ytterback på en fotbollsplan iklädd en gul tröja med två ettor på ryggen. Men det är ingen som betalar mig pengar för den rollen så jag måste hitta ett till ställe att passa på. Ett ställe som ger mig pengar till mat och kläder och fotbollsskor och sånt ni vet. Och så småning om pengar till mat och kläder och fotbollsskor (eller vad de nu vill ha för slags skor) till mina framtida barn. Men det är inte så lätt. Inte alls. Till och med svårare än att hitta jeans som passar. Och det är svårt. Men jeans kan man åtminstone prova. Prova många modeller och länge. Kolla alla vinklar. Känna efter. Prova igen. Till och med köpa, ångra sig, och byta. Vet inte hur det funkar med bytes-och ångerrätt i yrkesval. Och garantier. Vill ha kvitto med garanti. Kan man få det?
Ingen fara, jag ska förklara
Man måste hela tiden bry sig lagom mycket. Om människor och saker. Lagom. Så att man orkar. När man bryr sig för mycket så kan man glömma bort vad som egentligen var det viktiga. Den där grejen man sitter och bryr sig jävligt mycket om kan liksom råkat bli helt fel grej. Fel fokus. Man får inte heller bry sig för lite för då kan det gå åt helvete. Liksom bara bli pannkaka av det hela. Men man får absolut inte bry sig för mycket för då kan det bli för jobbigt och omständigt. Men inte heller för lite, som sagt. Och människor måste man också bry sig om. Men lagom mycket. Eller kanske, lagom många. Eller ja, man ska väl egentligen bry sig om alla. Mer eller mindre. Men man kan inte räcka till för alla. Och så får man inte glömma sig själv, henne måste man också bry sig om. Lagom mycket. Vilket med andra ord är, ganska jävla mycket. Men, man får inte ta sig själv på för stort allvar, det funkar inte. Det blir inte bra, inte kul. Och så får man absolut inte skämta bort sig själv. Förminska sig själv till ett litet trevande stand-up-skämt. Nej man måste våga ta sig själv på allvar, fast bara lagom allvarligt förstås. Ah, ni fattar. Tror det var allt. Lätt som en plätt. Varsågod för att jag redde ut det hela åt er. Nu är det bara att get out there och leva livet. Have fun! (lagom kul)
under mina ögonlock
Ögon som ger upp. De vill vila. Jag förstår dem. Så jobbigt att se hela tiden. Skönare att inte se.
Varje gång tänker jag:
äh, så farligt kan det väl inte vara.
och varje gång är det värre än vad jag trodde.
jag var så rädd för småkryp när jag var yngre.
skrek hysteriskt, framförallt av myror och spindlar
pappa fick fixa spindlarna och lillebror myrorna
mamma sa att jag inte behövde vara rädd
att jag skulle tänka på hur mycket större jag var
än de små krypen
men vad hjälper det
när man känner sig som världens minsta
jag tänker; det går bra. jag är ungefär som dem.
så är jag inte det ;PPPpPPpPPpPppPpPppP
poff så spricker bubbelgummit
du har fastnat i min hjärna som tuggummi under skon.
jag överlevde dagen och lever förhoppningsvis imorgon med
Man måste välja vilka man väljer att prata om universium med, har jag förstått. För alla förstår inte. Det finns saker jag inte heller förstår, hur solen kan se så olika ut till exempel. Har aldrig sett solen som den var idag. Helt brutalt vacker. Ett brinnande klot. Solgul och eldröd. Glödande. Jag kunde inte sluta titta på den, och sen kunde jag inte titta på annat för jag blev lite solblind för en stund. Det finns stunder jag tänker "såhär vill jag alltid må". Så vill jag tänka ofta.
rubriken
De här lamporna är mina bästa vänner ibland. De finns för mig. Lyser upp för mig. Men bara lagom. Inte för ljust. Låter mig vara. Låter mig vara som jag är. De bara står där. Jag går längs med dem. Lyssnar på nåt fint. Sjunger med, inte lika fint. Sen går jag hem igen.
Såhär såg det ut en dag i veckan när jag kom till en av mina favoritplatser i världen. Det är så fint att få vara där. Omgiven av godhet och glädje och glöd. Bredvid vattnet, och solen går ned och färgar himlen randigt rosa. Och vi svettas och är glada. Längtar efter att vinna. Och vi är viktiga, för varandra.
Orkar inte. Vill inte. Någon måste knyta mina skor. Jag vet att jag borde, göra det själv alltså, men jag orkar inte. Jag kommer ingenstans om ingen inte gör det. Kan inte gå i bara strumpor, det gör för ont. Orkar inte knyta skor. Orkar bara slå knut på mig själv. Kom.
Knyt upp mig och knyt mina skor.
Du är som skor
Som jag skulle vilja ha, om jag tyckte mer om mina fötter. Men skorna blir kvar på hyllan i butiken.
"Detta alarm är inställt 10 timmar och 9 minuter från nu"
Haha, när fan hände det sist. Och på en fredagkväll dessutom. Vad ska det bli av mig.
"Ingenting är omöjligt"
Det är inte sant. Om någon någonsin har sagt så till dig, så ljuger den. Vissa saker är omöjliga. Men, en klok grej som jag läste någonstans är att inte låta det som är omöjligt hindra oss från att göra allt som faktiskt är möjligt. Låt inte det du inte kan göra stå ivägen för det du kan göra. Klokt.
att leva som en flygrädd
("Hejdå ett tag". Ett tag, blev ett väldigt litet tag. Hej igen.)
Flygrädsla. Rädslan för att störta. En obehaglig oroskänsla som tar över hela kroppen. Från fötterna till huvudet. Hjärnan. Hjälp, jag vill inte krascha. Förstår ni vad jag menar? En sådan känsla undviker man förstås. Så man undviker flygplatser. Och flygplan. Men då kommer man aldrig till Thailand. Och de säger att det är så fint att vara där.
ville bara säga
hejdå ett tag.
Det är så lätt att tappa bort sig själv
bland alla andra.
.
hej hej mitt i natten.
och någonstans där lärde jag mig konsten att ge upp
Jag tycker inte om att du är vaken. Jag får inte ro. Och överallt är människor som gör mig mindre. De, eller jag. Det gör detsamma för det känns likadant. Makthavare eller maktlös, det gör skillnad i och för sig. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det här fick inte hända. Får inte fortsätta hända. Vissa saker måste man göra varje dag. Borsta tänderna till exempel. Andra saker ska man inte göra om och om igen, dag efter dag. Det är slöseri med tid. Det förstår du väl? Som att spotta på det fönster man nyss har putsat. Tid är dyrbar. Det finaste man har. Vänta på mig, jag behöver alltid mer tid. För jag är slösaktig med den. Jag har alltid haft det för bra. För bra för mitt eget bästa. Om du råkar se mig någon dag och om du vill, hämta hem mig.
Mönster
Fina att titta på och farliga att fastna i
Likadant
Jag undrar, kan man hjälpa vad man känner? Och i så fall, hur?
Hur hjälper man det? Jag tror det behöver hjälp.
när verkligheten blir sagolik
vinter vid flatenbadet
du har inte pengar till taxi men vänta inte på en buss som inte kommer, börja gå.
Info
Gillar att ha på mig: långärmat svart.
Gillar inte att ha på mig: andras förväntningar.
